Nu har jag bestämt att skriva en ny novell. Jag hoppas verkligen denna blir bättre :) Rösta i ''omröstning'' vilka som det ska handla om. Alla killarna ska självfallet vara med, men det är två av de som ska ha mer som en huvudroll. Ni kan också vara med å tävla om vem ni ska vara :) Ni får bestämma vad karaktären ska heta och hur den ska se ut. (Lottar ut två vinnare) OBS: Endast en karaktär per tävlande! Har ni några frågor så är det bara att ställa dessa i blogresponse-rutan :)

-Julie! utbrast Sandra och kramade om henne.
-Hi mom. Hi dad, kraxade Julie.
Även om Julie lät hemskt, såg hon piggare ut.
-Why did you it? frågade Sandra.
-I think Louis and the others already told you.
-Yes, but we want to hear it from you too, sa Dan.
-It was just a boy who wrote a stupid thing on my desk, sa Julie uppenbart.
-Yes we know, but what did he wrote, and who was it? frågade Dan.
-He wrote something about that I was a whore, började hon.
-Go on, sa Dan som hade blivit lite röd i ansiktet, av ilska.
-Ehm...I don't remember more, ljög Julie.
-Who was it then? frågade mamma.
-You know we can make that guy suspended, sa Dan. It's very important that you tell us.
-I don't remember who it was, ljög Julie. Actually, when I think of it. It could have been a girl too. I saw it when I just came to class.
Hennes föräldrar såg misstänksamt på henne. Men nöjde sig med hennes lögner.
-Okey, sa Sandra. But the important thing is that you are alive.
-Yes, of course, sa Dan. How do you feel?
-Well, my throat hurts, sa Julie. I feel numb too.
Dan och Sandra utbytte ett par oroliga blickar.
-Maybe it's the pain killers, sa Louis.
-Yes, maybe, sa Sandra, men var inte helt övertygad.
-I'll get miss Newton, sa Louis efter en stund, och reste sig från stolen.
-I want to go home, sa Julie och en tår rann längs hennes kind.
-Oh honey, sa Sandra. We'll talk to miss Newton and then we'll see.
Louis kom in med sjuksköterskan efter en stund.
-Hi, I'm miss Newton, the nurse, presenterade sig miss Newton. But you can call me Molly.
-I suppose that doktor Lovegood has told you the symptoms? sa Molly.
-Yes, sa Dan.
-That's good, sa Molly och vände sig sedan till Julie.
-Hi Julie, sa hon.
-Hey, sa hon.
-I'm Molly your nurse, fortsatte Molly. Can you tell me what happend?
-But I've allready told my family, suckade Julie.
-Oh, no not that part, sa Molly. I mean the pain killers, and hanging.
-Uhm...började Julie. I went to the forest and...I had pain killers in my bag, so I took it.
-Do you have problem with something so you have to take pain killers? undrade Molly.
-Yes, I have headache quite often, förklarade Julie.
-Do you know why? frågade Molly. I mean, if you have headaches often there is usually a reason.
-I don't know why, sa Julie oskyldigt. I'm not stressed, or sad.
Molly nickade förståeligt.
-You still have the pain killers in your body, sa Molly. But not that much. We gave you antibiotics as fast you came here. But to get out all of it, you need to take two pills a day.

Julie nickade.
-So I'm free to go? frågade hon förhoppningsfullt.
-Yes, sa Molly och log. But don't go to school tomorrow. You need to rest.
-I will, sa Julie.
-Is she going to have pain sometimes? frågade Sandra.
-Well, as I can see it, no, sa Molly. But it can feel a bit when the antibiotic came in her body.
-How many days shall she take it? frågade Dan.
-We give her a small jar with as many pills as she can get, förklarade Molly. So when the jar is empty, it's empty.
De nickade tacksamt och Molly gick ut.
-And now I want to go home, sa Julie.

De var utanför Julies hus, och klockan hade hunnit bli strax efter tio.
-Did your mom know where you were? frågade Sandra.
-Yes, I called her before I went to the hospital, sa Louis.
-Good, sa Dan.
-Thanks for the drive, sa Louis när de klivit ur bilen.
-No problems, sa Dan. But go home and have some sleep.
-Can I come over tomorrow after school? frågade Louis tveksamt.
-Of course you can, sa Julie. I will feel alone and bored or else.
-Great, see you tomorrow then, sa Louis och gav Julie en kram.
De vinkade till varann innan Julie gick in, och Louis försvann bakom buskaget.

Nästa dag (Julies perspektiv):

Louis kom över efter skolan, precis som han sagt.
-Hi Lou, sa jag när jag öppnat dörren.
-Hey, sa Louis. I didn't woke you up, or?
-What? No, sa jag, och förstod inte vad han menade.
Jag tittade mig i helkroppsspegeln som stod i hallen. Jag hade svarta mysbyxor och ett svart trasigt linne. Håret stod åt alla håll och kanter. Jag såg minst sagt nyvaken ut.
-I didn't felt for to get fixed, ursäktade jag mig.
-You don't need to, you're beautiful what ever, sa Louis och log mot mig.
Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Jag kände att kinderna hettade lite så jag tittade snabbt bort.
-Do you want something? frågade jag.
-No thank you, sa Louis. Have you take your pills?
-Yes I have, sa jag. Do you know how many times my mom called to check that?
Louis skrattade och vi gick in i vardagsrummet.
-When do your parents come home? frågade Louis.
-In five hours, sa jag och slängde mig ner i soffan.
-What do you want to do? frågade jag när Louis också satt sig ner.
-This, sa han och tog tag i mitt ansikte, samtidigt som han rörde sig framåt mot mig.
Jag följde med i rörelsen, och när våra läppar var någon millimeter ifrån varandra. Blundade jag. När vi möttes i en kyss, var det som om fyrverkerier sprakade över oss. Det var en perfekt kyss. Det var min första, och absolut den underbaraste kyssen jag aldrig fått. Och nu visste jag, jag var kär. Jag var stört kär i den här killen.
-I'm glad you're home, sa Louis när vi avslutat kyssen, och våra pannor låtade mot varandra.
-I'm glad to be home, sa jag och log.

SLUT!

Ja det var slutet på denna novellen. Men om ni vill ha en till novellen så rösta i ''omröstningen'' :) Kommentera gärna hur ni tyckte novellen var, om den slutade bra. Ja allt sådant :) Blir väldigt tacksam i så fall :D Ni får oxå skriva vad ni vill ha mer av i den andra novellen, och om det är något jag kan ändra så den är bättre än denna. Ge förslag helt enkelt, är öppen för alla, förslag, idéer och frågor :)

Författarens perspektiv:

Efter någon halvtimma kom doktor Lovegood in.
-Hi, I'm doctor Lovegood, sa doktorn. Me and the nurse, miss Newton are Julies doctors.
-Hi, we're her parents, sa Sandra.
-Hello. I think you want to know what the symptoms is?
-Yes we do, sa Dan.
-Well, as I can see it, she tried to kill her self. In the blood sample, we found traces of pain killers.

She also tried to hang herself, förklarade doktorn mildt.
Det som doktor Lovegood nyss sagt chockade de alla.
-So I wonder if she used take painkillers, fortsatte han.
-Well, yes. She has headaches quite often, förklarade Dan. Her doctor said that she shall take it when the headache start to come.
-I see, sa doktor Lovegood. Well, it looks like she has take many of them. And if she took enough, would hang be painless.
-Oh, god, sa Sandra och satte sig chockat ner.
-I'll understand that you all are in shock. And if you want to talk to someone, we have a psychologist here, on the hospital, sa doktor Lovegood.
-Thank you, sa Hannah.
Doktorn nickade kort och sa:
-If you want something, just push the bottom. And if she wake up, serch for miss Newton.
Han gick ut från rummet, och det var tyst ett bra tag.

Louis' telefon ringde och han gick ut från rummet innan han svarade.

-Hey, sa han.
-Hi, how is she? det var Zayn som ringde.
-She's kind of fine. She sleep and woke up. But if Niall find her some minutes later. She could be dead now.
Han kände klumpen i halsen när han sa den sista meningen.
-Oh God, stönade Zayn. Can we come over?
-Yes, but. Her parents are here. They wonder who wrote that thing to Julie. But Laura saved Liam.
-I think he will be greatful for that. But see ya in ten.
-Yeah, bye.
Han lade på och gick in igen.
-Who was it? frågade Hannah.
-Zayn. They are coming over, svarade Louis.
-What time is it? frågade Laura.
-Five at half past four, svarade Dan.
Laura nickade och gäspade stort.

Dörren öppnades och Niall stack in huvudet. In kom sedan resten av killarna.

Man såg att Liam hade skuldkänslor.
-How is she? frågade han.
-Pretty good, svarade Hannah. She will be okey.
De satte sig ner i soffan och på stolar.
-You should thank me, viskade Laura som satt ijämte Liam. I actually saved your life.
-Thank you, viskade han tillbaka. Zayn told me.
Han såg tacksamt på henne. Och hon log mot honom.
-Are you friends to her? frågade Sandra.
-Well, kind of, sa Niall. She go in my English.
-She go in my class, sa Liam. We sit together, but we haven't talked so much.
-What about you two? frågade Dan och tittade på Harry och Zayn.
-I'm best friend with Louis, so I have met her, svarade Harry.
-She's a friend to Laura, who's going in my math, svarade Zayn.
-Okey...So who of you know her basically? frågade Dan tveksamt.
-Well, I guess, me, Hannah, Louis and Harry, sa Laura.
De sa inget mer, utan satt och tänkte. De väntade alla på att Julie skulle vakna igen.

När klockan närmade sig åtta hade alla killarna utom Louis gått hem. Julie och Hannah begav sig hemåt.

Kvar satt Louis, Dan och Sandra.
-She has wrote alot about you, sa Sandra.
-Wrote? Not talked? frågade Louis förvånat.
-No. She hasn't been that kind of person who talk about boys. She write down her feelings on post-it notes and leave it on her desk, sa Sandra och log vänligt.
-What did she wrote about me? frågade Louis.
-That she love you. As a friend, but she feels that she want to be more than that, sa Sandra och hade tårar i ögonen.
-She has been so happy since we moved here, sa Dan. You see, she didn't want to first. But when she met you...She became a new person. On a good way, of course.
-We want to thank you, sa Sandra. She has been through so much, and you helped her move on. 
-I-I...I don't know what to say, sa Louis.
-You don't have to say anything.
Julie hade vaknat. Hon hade hört allt de sagt.

Sådär ja kapitel 19 uppe :) Blev tidigare än vad jag tänkt. Skulle kommit hem igår, men det blev idag istället :) Å glöm nu inte att rösta i omröstningen å att kommentera :) Love ya all!   

Julie tittade långsamt upp på mig. Hon försökte säga något, så jag lyfte lätt på syrgasen.
-I-I love you too, viskade hon hest fram, knappt hörbart.
Jag satte tillbaka syrgasen och mina tårar strömmade lätt ner.
-I'm sorry that I didn't listen to you, sa jag ångerfullt.
Jag lyfte på syrgasen igen.
-It's okey, sa hon. But...next time, do.
Jag nickade och log lätt mot henne.
-I will get a nurse, sa Laura och gick ut från rummet.

Jag tog Julies hand, och hon klämde den löst.
-Hey, Julie, sa sköterskan som visat oss in tidigare. Good that you're awake. I will just take a blood sample.
Sköterskan tog fram en nål, som man sticker i fingret, och några rör. Och eftersom jag är rätt så känslig mot blod, satte jag mig i soffan.

Lauras perspektiv:

När sköterskan var klar, satt jag och Louis hos Julie en liten stund.

Hon hade somnat igen, men jag ville inte gå.
-She's cute when she's sleeping, sa Louis.
-Yes, she is, sa jag.
Efter en liten stund ringde min mobil.
-Hello?
-Oh hi Hannah, fortsatte jag. Yes of course you can come. She was awake a little while. Yeah, see ya soon.
-Does she coming? frågade Louis när jag lagt på.
-Yes, svarade jag.

Hannahs perspektiv:

-I searching after Julie Jones, sa jag till den unga kvinnan i receptionen.
-Floor 2 room 134, svarade hon och log mot mig.
-Thank you, sa jag och log tillbaka innan jag skyndade mig uppför trappan.
Jag gick längs sjukhuskorridoren, och tittade efter rum 134. Jag hittade det, och kikade försiktigt in.

Jag såg Laura sitta i soffan.
-Hi, sa jag försiktigt när jag kommit in och stängt dörren.
-Hey, sa Laura som var alldeles tårögd och röd runt ögonen.
Jag såg Louis sitta vid Julies säng och hålla hennes hand.
-How is she? frågade jag.
-She's pretty fine, sa Laura.
Jag satte mig ijämte henne.
-The doctor said that, if we found her one minute later, she could be dead now, fortsatte Laura.
-Thank God that Niall found her, sa jag och andades ut.
-Yes. They have take a blood sample, sa Laura.
Jag tittade bort mot Julie och Louis. Louis lutade sig fram mot henne och sa något.

Han nickade, så jag förstod att Julie var vaken.
Jag reste mig upp och gick fram.
-Hey, Julie, sa jag.
Jag fick tårar i ögonen, av att se henne ligga sådär. Hon såg svag ut, och syrgasen gjorde ju inte så hon såg bättre ut.
-The principal called your parents, sa jag till henne.
Hon nickade svagt, och snart sov hon igen.

Louis perspektiv:

Julies föräldrar kom efter någon timme eller två.
-Oh god how is she? frågade Sandra förtvivlat.
-She's pretty fine, sa jag.
-How...?började hon. Why?
-She never told us that she didn't want to live, sa Dan.
-Ehm...Well she do want to live, sa Hannah osäkert. But it was a guy in school who told her bad things, and...Yeah.
-Who did it? And why? frågade Sandra.
-We don't know, sa Laura. But he wrote something about, that she was a whore.
Jag tittade tacksamt på Laura. Jag trodde inte hon skulle låta Liam komma undan så lätt.
-I should take a proper conversation with that kid, sa Dan och såg hotfull ut.
-But we don't know who it was, sa jag.
-But I will serch for him.
-But isn't it better if Julie be okey? frågade Hannah. Don't think about that idiot now. Think about your daughter.
-You're right, sa Dan och såg på Julie.
-Oh my sweetie, sa Sandra och strök Julie på pannan.

VIKTIGT!!!

Sådär kapitel 18 :) Vill också säga att imorgon (måndag) åker jag till Halland å jag är där till på onsdag. Så ni kommer nog inte få något inlägg på onsdag, för jag har inte börjat skriva på kapitel 19. Å det är inte säkert att det kommer på torsdag heller. Det kommer vara lite dålig uppdatering dessa dagar. Men kika ändå in varje dag, ifall om det kommer tidigare än jag tänkt :) Men kommentera på nu! Hinner nog svara på några kommentarer imorgon, om ni har skrivit några. Annars svara jag på onsdag. Å då vill jag att ni ska ha kommenterat MYCKET! ;) Älskar era kommentarer!   

Jag sprang fort igenom skogen vi var i. När jag såg Niall sitta ner rusade jag dit.
-Is she alive?! ropade jag när jag var några meter från dem.
-Her heart rate is low, sa Niall när jag kommit fram.
Jag var andfådd, och det blev inte bättre av att Julie låg helt livlös i hans knä.
-Where's the principal? frågade jag.
-She went back to school. The ambulance and police arrived, svarade Harry.
Jag började gråta och snyfta så jag trodde jag skulle dö. Hannah höll om mig och hyschade mig.
-Everything will be okey, sa hon tröstandes.
Men jag hörde att hon inte var så säker.
Rektorn kom efter någon minut med en ambulanspesonal som bar på en bår.
De lyfte upp Julie på den.
-Can I go with you? frågade jag.
-Of course, sa ambulanskvinnan. Two of you can.
Vi tittade på varandra.
-I think Louis shall go, sa Hannah och log mot honom. She loved you.
Louis nickade och jag gick vid hans sida mot ambulansen.
De andra hängde efter.

Sjukhuset (Louis' perspektiv):

Jag och Laura satt nu i väntsalen på sjukhuset. Jag ville gråta, men det kom inga tårar. Istället bildades en tjock klump i min hals.
-Do you think she will be fine? frågade jag Laura.

Jag hörde att min röst lät skrovlig.
-Yes I do, svarade Laura och tittade på mig.
Hennes ögon var alldeles röda av gråt.
-Visitors to Julie Jones can come in now, sa en sköterska.
Vi reste på oss och följde efter henne in till Julies rum.
Julie hade en syrgas och massa slangar var kopplade till olika apparater.
-How is she? frågade jag sköterskan.
-She will be fine, svarade hon vänligt. But if you found her one minute later, she would probably be dead now.
Tanken på att Julie kunde varit död gjorde mig illamående.

Jag ställde mig bredvid Laura som stod vid Julies säng.
-I will leave you alone now, sa sköterskan. Just push the bottom if you want something.
Jag nickade och sköterskan gick.
-Laura? frågade jag försiktigt.
-Mm? mumlade hon med blicken fäst på Julie.
-I really want to cry, but I can't, sa jag.
Hon tittade på mig och jag fortsatte.
-It's a big lump in my throat.
-Think about something sad, svarade hon.
Jag gick och satte mig på soffan som stod lite längre bort. Jag tänkte på massa sorgliga saker, som hänt.

Men det kom inga tårar.
-What if I'm a cold person, sa jag.
-No your not, sa Laura. We both now it. Julie tried to show that you're a very kind person.
Tanken på att jag bara gått iväg, och sagt att det var mitt riktiga jag i skolan, fick mina tårar att komma. Det kändes som om allt var mitt fel.
-I should have listen to her, grät jag.
-You were afraid you would be left out, right?
Jag nickade bara.
-You know. You would always have me and Hannah. And now you have Julie too, fortsatte Laura.
-But she's not...
-I know, she's not popular. But does she really have to be that? Isn't it enough if it's real love?
Hon hade faktiskt en poäng där. Jag gillade Laura väldigt mycket.

Man måste inte vara populär för att ha den man älskar.
-Be yourself, sa Laura i en lugn ton. I promise that she will be there for you, and so much happier, if you just be yourself.
Jag nickade och jag torkade mina tårar.
Jag gick fram till Julies säng och viskade i hennes öra:
-I love you Julie.

17:onde kapitlet uppe :D Nu börjar mystiken tätna lite. Vill också säga att denna novellen närmar sig sit slut :( Men kommer skriva en ny efter denna, om ni vill såklart :) Kommentera! Älskar er alla !  

Hannahs perspektiv:

Julie bara rusade ut från klassrummet. Jag ropade och ropade men hon stannade inte.
Jag såg att hon läste något på Liams bänk förut. Jag gick dit och läste vad som stod. Jag fick nästan en chock när jag läste. Jag kollade på klockan i klassrummet, tjugo över nio. Laura skulle sluta om tio minuter. Jag sprang ut från klassrummet och kollade överallt. Det var folk här och där men jag såg inte Julie. Däremot såg jag Liam.
När jag var på väg till honom och hans gäng, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen från jeansfickan.
From Julie: Hannah, you were a very good friend. I love you and Laura. But I can't take this anymore. See u in heaven <3
''Helvete'' tänkte jag och skrev ett snabbt mess till henne, medans jag gick snabbare.
To Julie: Noo honey. Don't do it! We can talk about it. I will help you. I'm on my way to Liam, I saw what he did wrote. Please tell me where you are!!
Jag hade kommit fram till dem nu. Och eftersom att Liam stod med ryggen mot mig, tog jag tag i hans armar och vände han om.
-Don't you understand what you have done? frågade jag honom argt.
-What? frågade han och spelade oskyldig.
-Don't lie to me, sa jag ännu argare. I saw what you wrote on your bench!
-Sorry, but I don't know what you're talking about, sa han igen och vände sig om.
-Where's Louis, frågade jag.
-Math, svarade Harry kort.
Jag såg Laura och Louis komma emot vårat håll. Båda två såg helt klart förvånade ut. Jag och Laura brukar ju inte prata med dem.
-Hey what's up? frågade Louis.
-Liam wrote Julie; the newbie whore, on his bench.
-What? frågade Louis, samtidigt som de andra skrattade och Liam sa: No I didn't.
-Oh, so that's why Julie ran away, and now want to kill herself? frågade jag argt och fick tårar i ögonen.
-What?! frågade Laura förtvivlat.
Killarna tystnade.
-Just admit it Liam. You did wrote it, sa jag i en lugn ton.
-Yeah, okey I did it, sa han. But I didn't know she would kill herself.
-Would you wanted to live if someone wrote that about you? frågade Laura stöddigt.
-No, sa han sorgset. But do you have proof?
-Yes actually, sa jag och tog fram min mobil.
Jag klickade fram messet Julie skickat för cirka tio minuter sedan.
-Oh god, sa Louis när han läste. Come on we have to look for her.
Killarna instämde faktiskt. Fast det är klart, om hon hade varit död hade de på ett sätt varit mördarna. Eftersom det var de som gjort det.

Lauras perspektiv:

När Hannah berättade vad som hänt, fick jag nästan en chock. Tårarna ville fram men jag höll tillbaka dem.

Vi bestämde för att vi skulle ut och leta efter Julie. Men jag fick en bättre idé.
-But, började jag.
De kollade på mig och jag fortsatte:
-Can't we go to the principal.  We tell her what happend, and then she will call the police.
-Yeah, and I will be suspended, muttrade Liam.
-That would be nice, sa Hannah ganska allvarligt.
Men jag kunde höra en liten sarkastisk röst.
-Okey, we do it, sa Zayn.
Vi gick fort mot rektorns kontor. Niall knackade på.
-Come in! hördes det.
Vi öppnade dörren, och när rektorn fick syn på oss blev hon en aning förvåna. Det var ju inte direkt så att jag och Hannah umgicks med dessa killar.
-What can I help you with? frågade hon vänligt.
-It's Julie, sa Hannah.
Rektorn tittade en aning nyfiket och förvånat på henne.
Hannah berättade hela historien. När hon kom till smset strömmade mina tårar ner. Jag såg att Hannah också grät.
-Oh god, sa rektorn. I call the police right now.
Hon pratade med larmcentralen. När hon lagt på sa hon:
-We shall go out and look for her.
Vi gick ut från rektorns kontor. Vi sprang ut till skolgården med rektorn hack i häl.
Vi ropade och letade längre och längre bort.
-I found her! hörde jag Niall ropa.

 Nu är det en aning spännande va? ;) Kommentera vad ni tyckte :) Några kommentarer innan jag lägger upp nästa! 

Julies perspektiv:
Nästa dag vaknade jag någon minut innan klockan ringde. Jag stängde av alarmet och satte mig upp.

Jag tänkte igenom gårdagen. När jag kommit hem, satte jag mig i soffan och tänkte igenom det som hänt.

Jag förstod inte varför han sa så. Jag menar, jag tror inte det är den riktiga han. Jag tror inte att den killen som jag träffade i somras var den fakeade Louis. Det är sådan han egentligen är. Han är bara rädd för att bevisa det. Men jag ska allt visa honom att han har fel. Han kommer inte orka hålla på såhär mycket länge till.
Jag gick ner till köket.
-What are you doing here? frågade jag mamma förvånat när jag kommit in i köket. Aren't you supposed to be at work?
-Goodmorning to you too, sa mamma en aning sarkastiskt. I start later today.
Jag nickade och tog fram frukost, vilket fick bestå av två mackor med smör, och ett glas apelsinjuice.
-How was your first day at school? frågade mamma mig och smuttade på sitt kaffe.
-It was fine, svarade jag och tog en tugga på mackan. I've got to new friends.
-What did I tell you? sa mamma triumferat. Didn't I told you, you will get some new friends.
-Yeah okey you were right, muttrade jag.
Jag var en sådan person som avskydde att ha fel, men älskade att ha rätt. Därför är det ganska så viktigt för mig, att visa Louis att han har fel.
-Did you speek anything with Louis?
-No, why? ljög jag.
-Well you go at the same school. Right?
-Yeah, but. I didn't see him, ljög jag igen.
Mamma nickade, men kollade misstänktsamt på mig.
-What? frågade jag.
-Nothing, sa hon och reste sig upp.
Jag hade ätit färdigt och skyndade upp till mitt rum. Klockan var inte mer än halv åtta.

Och eftersom vi började halv nio idag hade jag inget bråttom. Jag klädde på mig en rosa T-shirt och ett par ljusa jeans. Jag borstade håret och satte upp det i en hög tofs, som jag sedan satte fast med en klämma.

Jag sminkade mig lite naturligt; ljus ögonskugga och mascara.
Jag satte mig vid datorn och kollade runt lite. Som tur var hade jag inte fått något mer mail från Patricia.

När klockan var åtta loggade jag ut. Jag tog fram en stickad kofta som man trär över huvudet. Och sedan min väska. Jag gick ner till hallen och tog på mig mina converse och skinnjacka.
Jag sa hejdå till mamma och traskade iväg till skolan.

När jag kom fram mötte jag Hannah och Laura utanför porten.
-Hey! sa de och kramade mig.
Jag kramade tillbaka och sa hej.
-How do you feel? frågade Laura.
-Good. But I can't understand why he chose that life when he has another life, sa jag.
Det förstod mig och vi gick in i skolbyggnaden.
Jag gick till mitt skåp, för att hänga in allt och ta ut böckerna till samhällskunskapen. Som jag skulle ha första lektionen. Laura och Hannah hade sina skåp lite längre bort. Jag tittade på klockan, fem minuter kvar till halv.
Jag gick till Hannahs och Lauras skåp, som var bredvid varandra.
-Hey, do you know if Liam has social studies now? frågade jag dem.
-Yes he has, sa Laura. Hannah too. I have math.
-Damn, svor jag.
-What is it? frågade Hannah.
-I sit with Liam in class, muttrade jag.
Lektionen skulle börja och jag och Hannah gick in i klassrummet. Jag satte mig ijämte Liam, och läraren började prata. Jag såg att Liam skrev något på sin bänk. Jag lutade mig bakåt och kollade i ögonvrån, för att försöka se vad han skrev. Det gick inte så bra för att han täckte över med armen.
När lektionen äntligen var slut, reste sig Liam upp och packade ihop allt på rekordtid. Gissar att han hade ganska bråttom. Jag packade sakta ner mina grejer. När han gått kollade jag på bänken vad han hade skrivit. Det stod: Julie; the newbie whore.
Jag kände tårarna bränna och jag sprang ut från klassrummet. Jag brydde mig inte om att Hannah ropade på mig. Jag sprang och sprang tills jag var så långt borta från skolan som möjligt.

Här är kapitel 15 :) Hoppas ni tyckte det var bra. Vill ha några kommentarer innan nästa kapitel :) Så kommentera, läs, njut, sprid som jag brukar skriva ^^ Och tack så jättemycket för allt stöd och era fina kommentarer!    Betyder mycket för mig!

-I'm sorry Julie but...That guy you met this summer, wasn't me. This is the real me, sa Louis.
Var det här verkligen möjligt? Jag visste inte vad jag skulle säga. Han väntade inte på svar, utan gick bara förbi mig in i matsalen igen. Jag tittade efter honom, och först nu kände jag en tår rinna ner. Jag joggade in på flicktoaletten. Jag tittade mig i spegeln. Mina ögon var röda. Jag skvätte vatten i ansiktet, och torkade mig sedan, med en pappershandduk.

Louis's perspektiv:

Det kändes fel att bara gå iväg. Hon hade ju rätt. Jag vill inte vara den populära killen, jag vill vara den jag egentligen är. Jag vill vara den som jag var i somras. Men både jag och Harry vet att vi bara kan vara oss själva när de andra inte är med. Harry och jag har varit bästa vänner sedan dagis. När vi började högstadiet träffade vi Zayn, Liam och Niall. De var populärast, och ville inte ha in vem som helst. Harry blev mobbad och han orkade inte mer. Vi båda spelade tuffa, och ja...Det var så vi kom med i deras gäng.
-Where's Julie? frågade Laura syrligt när jag kommit fram till deras bord.
Jag ryckte bara på axlarna.
-Where is she? upprepade hon med en hotande röst och tog tag i min tröja.
-I don't know, sa jag oskyldigt.
Laura och Hannah gick ut ur matsalen.
-So...What did you talk about? frågade Zayn.
-Nothing special, svarade jag och åt på min mat.
De började prata om något, men jag orkade inte lyssna.

Hannahs perspektiv:

-Where is she? frågade jag mig själv, men ändå så Laura hörde.
Vi hade letat i nästan hela skolan.
-The toilet! utbrast Laura och vi skyndade dit.
Mycket riktigt. När vi öppnat dörren satt hon vid den vita kakel-väggen och grät.
-Honey, what happend? frågade jag henne medlisamt och satte mig på huk mitt emot henne.
-I just talked to Louis, snyftade hon.
-Tell us, sa Laura som nu satt sig ijämte henne.
Hon berättade vad hon sagt till honom. Att hon visste att han egentligen inte ville vara sån. Och också att hon sagt att han ''stalt hennes hjärta''.
-Oh honey, var det enda jag fick ur mig när hon berättat klart.
Både jag och Laura kramade om henne.
-We start in five minutes, sa Laura plötsligt.
-Can you please tell them I've felt sick and went home? frågade Julie.
-You know that if you don't face your fear, you won't get stronger, sa jag till henne.
-Just today. Okey? I need to think.
Jag nickade. Vi gick ut från toaletten.
-Bye then, sa jag och gav henne en kram.
-I promise that I come tomorrow, sa hon och omfamnade Laura.
-See ya then, sa Laura.
Vi gick mot klassrummet, medans Julie försvann längre och längre bort.

Sådär kapitel 14 :) Kommentera vad ni tycker! Börjar bli lite spännande nu va? ;) Hoppas ni mår bra och har ett superskönt sommarlov. Och tack så jättemycket för era underbara kommentarer! Älskar er! :D