Jag sprang fort igenom skogen vi var i. När jag såg Niall sitta ner rusade jag dit.
-Is she alive?! ropade jag när jag var några meter från dem.
-Her heart rate is low, sa Niall när jag kommit fram.
Jag var andfådd, och det blev inte bättre av att Julie låg helt livlös i hans knä.
-Where's the principal? frågade jag.
-She went back to school. The ambulance and police arrived, svarade Harry.
Jag började gråta och snyfta så jag trodde jag skulle dö. Hannah höll om mig och hyschade mig.
-Everything will be okey, sa hon tröstandes.
Men jag hörde att hon inte var så säker.
Rektorn kom efter någon minut med en ambulanspesonal som bar på en bår.
De lyfte upp Julie på den.
-Can I go with you? frågade jag.
-Of course, sa ambulanskvinnan. Two of you can.
Vi tittade på varandra.
-I think Louis shall go, sa Hannah och log mot honom. She loved you.
Louis nickade och jag gick vid hans sida mot ambulansen.
De andra hängde efter.

Sjukhuset (Louis' perspektiv):

Jag och Laura satt nu i väntsalen på sjukhuset. Jag ville gråta, men det kom inga tårar. Istället bildades en tjock klump i min hals.
-Do you think she will be fine? frågade jag Laura.

Jag hörde att min röst lät skrovlig.
-Yes I do, svarade Laura och tittade på mig.
Hennes ögon var alldeles röda av gråt.
-Visitors to Julie Jones can come in now, sa en sköterska.
Vi reste på oss och följde efter henne in till Julies rum.
Julie hade en syrgas och massa slangar var kopplade till olika apparater.
-How is she? frågade jag sköterskan.
-She will be fine, svarade hon vänligt. But if you found her one minute later, she would probably be dead now.
Tanken på att Julie kunde varit död gjorde mig illamående.

Jag ställde mig bredvid Laura som stod vid Julies säng.
-I will leave you alone now, sa sköterskan. Just push the bottom if you want something.
Jag nickade och sköterskan gick.
-Laura? frågade jag försiktigt.
-Mm? mumlade hon med blicken fäst på Julie.
-I really want to cry, but I can't, sa jag.
Hon tittade på mig och jag fortsatte.
-It's a big lump in my throat.
-Think about something sad, svarade hon.
Jag gick och satte mig på soffan som stod lite längre bort. Jag tänkte på massa sorgliga saker, som hänt.

Men det kom inga tårar.
-What if I'm a cold person, sa jag.
-No your not, sa Laura. We both now it. Julie tried to show that you're a very kind person.
Tanken på att jag bara gått iväg, och sagt att det var mitt riktiga jag i skolan, fick mina tårar att komma. Det kändes som om allt var mitt fel.
-I should have listen to her, grät jag.
-You were afraid you would be left out, right?
Jag nickade bara.
-You know. You would always have me and Hannah. And now you have Julie too, fortsatte Laura.
-But she's not...
-I know, she's not popular. But does she really have to be that? Isn't it enough if it's real love?
Hon hade faktiskt en poäng där. Jag gillade Laura väldigt mycket.

Man måste inte vara populär för att ha den man älskar.
-Be yourself, sa Laura i en lugn ton. I promise that she will be there for you, and so much happier, if you just be yourself.
Jag nickade och jag torkade mina tårar.
Jag gick fram till Julies säng och viskade i hennes öra:
-I love you Julie.

17:onde kapitlet uppe :D Nu börjar mystiken tätna lite. Vill också säga att denna novellen närmar sig sit slut :( Men kommer skriva en ny efter denna, om ni vill såklart :) Kommentera! Älskar er alla !  

Hannahs perspektiv:

Julie bara rusade ut från klassrummet. Jag ropade och ropade men hon stannade inte.
Jag såg att hon läste något på Liams bänk förut. Jag gick dit och läste vad som stod. Jag fick nästan en chock när jag läste. Jag kollade på klockan i klassrummet, tjugo över nio. Laura skulle sluta om tio minuter. Jag sprang ut från klassrummet och kollade överallt. Det var folk här och där men jag såg inte Julie. Däremot såg jag Liam.
När jag var på väg till honom och hans gäng, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen från jeansfickan.
From Julie: Hannah, you were a very good friend. I love you and Laura. But I can't take this anymore. See u in heaven <3
''Helvete'' tänkte jag och skrev ett snabbt mess till henne, medans jag gick snabbare.
To Julie: Noo honey. Don't do it! We can talk about it. I will help you. I'm on my way to Liam, I saw what he did wrote. Please tell me where you are!!
Jag hade kommit fram till dem nu. Och eftersom att Liam stod med ryggen mot mig, tog jag tag i hans armar och vände han om.
-Don't you understand what you have done? frågade jag honom argt.
-What? frågade han och spelade oskyldig.
-Don't lie to me, sa jag ännu argare. I saw what you wrote on your bench!
-Sorry, but I don't know what you're talking about, sa han igen och vände sig om.
-Where's Louis, frågade jag.
-Math, svarade Harry kort.
Jag såg Laura och Louis komma emot vårat håll. Båda två såg helt klart förvånade ut. Jag och Laura brukar ju inte prata med dem.
-Hey what's up? frågade Louis.
-Liam wrote Julie; the newbie whore, on his bench.
-What? frågade Louis, samtidigt som de andra skrattade och Liam sa: No I didn't.
-Oh, so that's why Julie ran away, and now want to kill herself? frågade jag argt och fick tårar i ögonen.
-What?! frågade Laura förtvivlat.
Killarna tystnade.
-Just admit it Liam. You did wrote it, sa jag i en lugn ton.
-Yeah, okey I did it, sa han. But I didn't know she would kill herself.
-Would you wanted to live if someone wrote that about you? frågade Laura stöddigt.
-No, sa han sorgset. But do you have proof?
-Yes actually, sa jag och tog fram min mobil.
Jag klickade fram messet Julie skickat för cirka tio minuter sedan.
-Oh god, sa Louis när han läste. Come on we have to look for her.
Killarna instämde faktiskt. Fast det är klart, om hon hade varit död hade de på ett sätt varit mördarna. Eftersom det var de som gjort det.

Lauras perspektiv:

När Hannah berättade vad som hänt, fick jag nästan en chock. Tårarna ville fram men jag höll tillbaka dem.

Vi bestämde för att vi skulle ut och leta efter Julie. Men jag fick en bättre idé.
-But, började jag.
De kollade på mig och jag fortsatte:
-Can't we go to the principal.  We tell her what happend, and then she will call the police.
-Yeah, and I will be suspended, muttrade Liam.
-That would be nice, sa Hannah ganska allvarligt.
Men jag kunde höra en liten sarkastisk röst.
-Okey, we do it, sa Zayn.
Vi gick fort mot rektorns kontor. Niall knackade på.
-Come in! hördes det.
Vi öppnade dörren, och när rektorn fick syn på oss blev hon en aning förvåna. Det var ju inte direkt så att jag och Hannah umgicks med dessa killar.
-What can I help you with? frågade hon vänligt.
-It's Julie, sa Hannah.
Rektorn tittade en aning nyfiket och förvånat på henne.
Hannah berättade hela historien. När hon kom till smset strömmade mina tårar ner. Jag såg att Hannah också grät.
-Oh god, sa rektorn. I call the police right now.
Hon pratade med larmcentralen. När hon lagt på sa hon:
-We shall go out and look for her.
Vi gick ut från rektorns kontor. Vi sprang ut till skolgården med rektorn hack i häl.
Vi ropade och letade längre och längre bort.
-I found her! hörde jag Niall ropa.

 Nu är det en aning spännande va? ;) Kommentera vad ni tyckte :) Några kommentarer innan jag lägger upp nästa! 

Julies perspektiv:
Nästa dag vaknade jag någon minut innan klockan ringde. Jag stängde av alarmet och satte mig upp.

Jag tänkte igenom gårdagen. När jag kommit hem, satte jag mig i soffan och tänkte igenom det som hänt.

Jag förstod inte varför han sa så. Jag menar, jag tror inte det är den riktiga han. Jag tror inte att den killen som jag träffade i somras var den fakeade Louis. Det är sådan han egentligen är. Han är bara rädd för att bevisa det. Men jag ska allt visa honom att han har fel. Han kommer inte orka hålla på såhär mycket länge till.
Jag gick ner till köket.
-What are you doing here? frågade jag mamma förvånat när jag kommit in i köket. Aren't you supposed to be at work?
-Goodmorning to you too, sa mamma en aning sarkastiskt. I start later today.
Jag nickade och tog fram frukost, vilket fick bestå av två mackor med smör, och ett glas apelsinjuice.
-How was your first day at school? frågade mamma mig och smuttade på sitt kaffe.
-It was fine, svarade jag och tog en tugga på mackan. I've got to new friends.
-What did I tell you? sa mamma triumferat. Didn't I told you, you will get some new friends.
-Yeah okey you were right, muttrade jag.
Jag var en sådan person som avskydde att ha fel, men älskade att ha rätt. Därför är det ganska så viktigt för mig, att visa Louis att han har fel.
-Did you speek anything with Louis?
-No, why? ljög jag.
-Well you go at the same school. Right?
-Yeah, but. I didn't see him, ljög jag igen.
Mamma nickade, men kollade misstänktsamt på mig.
-What? frågade jag.
-Nothing, sa hon och reste sig upp.
Jag hade ätit färdigt och skyndade upp till mitt rum. Klockan var inte mer än halv åtta.

Och eftersom vi började halv nio idag hade jag inget bråttom. Jag klädde på mig en rosa T-shirt och ett par ljusa jeans. Jag borstade håret och satte upp det i en hög tofs, som jag sedan satte fast med en klämma.

Jag sminkade mig lite naturligt; ljus ögonskugga och mascara.
Jag satte mig vid datorn och kollade runt lite. Som tur var hade jag inte fått något mer mail från Patricia.

När klockan var åtta loggade jag ut. Jag tog fram en stickad kofta som man trär över huvudet. Och sedan min väska. Jag gick ner till hallen och tog på mig mina converse och skinnjacka.
Jag sa hejdå till mamma och traskade iväg till skolan.

När jag kom fram mötte jag Hannah och Laura utanför porten.
-Hey! sa de och kramade mig.
Jag kramade tillbaka och sa hej.
-How do you feel? frågade Laura.
-Good. But I can't understand why he chose that life when he has another life, sa jag.
Det förstod mig och vi gick in i skolbyggnaden.
Jag gick till mitt skåp, för att hänga in allt och ta ut böckerna till samhällskunskapen. Som jag skulle ha första lektionen. Laura och Hannah hade sina skåp lite längre bort. Jag tittade på klockan, fem minuter kvar till halv.
Jag gick till Hannahs och Lauras skåp, som var bredvid varandra.
-Hey, do you know if Liam has social studies now? frågade jag dem.
-Yes he has, sa Laura. Hannah too. I have math.
-Damn, svor jag.
-What is it? frågade Hannah.
-I sit with Liam in class, muttrade jag.
Lektionen skulle börja och jag och Hannah gick in i klassrummet. Jag satte mig ijämte Liam, och läraren började prata. Jag såg att Liam skrev något på sin bänk. Jag lutade mig bakåt och kollade i ögonvrån, för att försöka se vad han skrev. Det gick inte så bra för att han täckte över med armen.
När lektionen äntligen var slut, reste sig Liam upp och packade ihop allt på rekordtid. Gissar att han hade ganska bråttom. Jag packade sakta ner mina grejer. När han gått kollade jag på bänken vad han hade skrivit. Det stod: Julie; the newbie whore.
Jag kände tårarna bränna och jag sprang ut från klassrummet. Jag brydde mig inte om att Hannah ropade på mig. Jag sprang och sprang tills jag var så långt borta från skolan som möjligt.

Här är kapitel 15 :) Hoppas ni tyckte det var bra. Vill ha några kommentarer innan nästa kapitel :) Så kommentera, läs, njut, sprid som jag brukar skriva ^^ Och tack så jättemycket för allt stöd och era fina kommentarer!    Betyder mycket för mig!

-I'm sorry Julie but...That guy you met this summer, wasn't me. This is the real me, sa Louis.
Var det här verkligen möjligt? Jag visste inte vad jag skulle säga. Han väntade inte på svar, utan gick bara förbi mig in i matsalen igen. Jag tittade efter honom, och först nu kände jag en tår rinna ner. Jag joggade in på flicktoaletten. Jag tittade mig i spegeln. Mina ögon var röda. Jag skvätte vatten i ansiktet, och torkade mig sedan, med en pappershandduk.

Louis's perspektiv:

Det kändes fel att bara gå iväg. Hon hade ju rätt. Jag vill inte vara den populära killen, jag vill vara den jag egentligen är. Jag vill vara den som jag var i somras. Men både jag och Harry vet att vi bara kan vara oss själva när de andra inte är med. Harry och jag har varit bästa vänner sedan dagis. När vi började högstadiet träffade vi Zayn, Liam och Niall. De var populärast, och ville inte ha in vem som helst. Harry blev mobbad och han orkade inte mer. Vi båda spelade tuffa, och ja...Det var så vi kom med i deras gäng.
-Where's Julie? frågade Laura syrligt när jag kommit fram till deras bord.
Jag ryckte bara på axlarna.
-Where is she? upprepade hon med en hotande röst och tog tag i min tröja.
-I don't know, sa jag oskyldigt.
Laura och Hannah gick ut ur matsalen.
-So...What did you talk about? frågade Zayn.
-Nothing special, svarade jag och åt på min mat.
De började prata om något, men jag orkade inte lyssna.

Hannahs perspektiv:

-Where is she? frågade jag mig själv, men ändå så Laura hörde.
Vi hade letat i nästan hela skolan.
-The toilet! utbrast Laura och vi skyndade dit.
Mycket riktigt. När vi öppnat dörren satt hon vid den vita kakel-väggen och grät.
-Honey, what happend? frågade jag henne medlisamt och satte mig på huk mitt emot henne.
-I just talked to Louis, snyftade hon.
-Tell us, sa Laura som nu satt sig ijämte henne.
Hon berättade vad hon sagt till honom. Att hon visste att han egentligen inte ville vara sån. Och också att hon sagt att han ''stalt hennes hjärta''.
-Oh honey, var det enda jag fick ur mig när hon berättat klart.
Både jag och Laura kramade om henne.
-We start in five minutes, sa Laura plötsligt.
-Can you please tell them I've felt sick and went home? frågade Julie.
-You know that if you don't face your fear, you won't get stronger, sa jag till henne.
-Just today. Okey? I need to think.
Jag nickade. Vi gick ut från toaletten.
-Bye then, sa jag och gav henne en kram.
-I promise that I come tomorrow, sa hon och omfamnade Laura.
-See ya then, sa Laura.
Vi gick mot klassrummet, medans Julie försvann längre och längre bort.

Sådär kapitel 14 :) Kommentera vad ni tycker! Börjar bli lite spännande nu va? ;) Hoppas ni mår bra och har ett superskönt sommarlov. Och tack så jättemycket för era underbara kommentarer! Älskar er! :D   

Nu var det dags för lunch. Jag gick med Hannah och Laura till matsalen. Jag kunde inte sluta tänka på varför Louis ignorerade mig. Så fort jag vinka eller log mot honom tittade han bort.

En gång sa jag hej, men han bara låtsades starta en konversation med sina kompisar.
-Hello? Earth calling Julie, sa Hannah och viftade med handen framför mitt ansikte.
Jag vaknade upp från mina tankar.
-What? frågade jag förvirrat.
-Haha, I wonder which world you were in, skrattade Hannah. Shall we sit over there?
Hon pekade på ett avlångt bord som var vid fönstret, nästan längst bort i matsalen.
-Yes, sure.
Vi gick dit och satte oss.
-What where you thinking about? frågade Laura mig nyfiket.
-Ehm...Louis, svarade jag osäkert.
-Julie. I have three words to tell you, sa Hannah. Forget that jerk.
Jag tittade frågandes på henne.
-Okey, look, började Laura. Louis and his little ''gang'', are the most popular guys in school.
-They don't take in anyone in the gang, fortsatte Hannah. Especially not ''newbies''. We don't tell you this to make you feel sad. It's the truth. And I promise that you will see it, sooner or later.
-And there they are, muttrade Laura.
Jag tittade mot matkön.
-Have they done something stupid or special to someone? frågade jag Hannah.
-Well...I know that Zayn and Harry called a girl chicken, svarade hon.
-What? Why?! utbrast jag.
-Two reasons; She loved chicken and she was afraid of many things.
-That's horrible, sa jag.
-I know. Last term was her last at this school. So you have to watch out for them.
-Psst, they coming to our table, viskade Laura.
-Are you friends with them? frågade jag.
-No way. We were, but they used us at crap, svarade Laura.
-Hello girls, sa Harry. Can we sit here?
-Why would you? frågade Laura spydigt.
-We have a new friend now. This is Julie, sa Hannah och pekade med handen på mig.
Killarna tittade på mig. Jag kände att jag bara ville sjunka igenom marken.
Liam viskade nånting till Zayn, som började skratta.
-What? frågade Laura. If you are talking crap behind her back. I promise you will regret it.
-Oh, I'm so scared, sa Niall och lät som en tjej.

Jag orkade inte bry mig. Jag petade i mig maten, potatismos och köttbullar. Jag kollade på Louis, han tittade på mig och log vagt. Jag tittade surt på honom. Jag trodde inte att han var en sådan person.
Jag ställde mig upp,och tog tag i louis arm. Jag struntade i att brickan åkte ner i golvet när jag drog i honom.
-I need to talk with you, sa jag argt.
När jag dragit med mig Louis, nästan till utgången. Hörde jag några av killarna ropa:
-Whow the new lovebirds eh?!
Jag puttade ut Louis och pekade finger mot dem.
De bara ''oh-ade''.
-Why do you ignore me? frågade jag Louis när vi var utom hörhåll.
Jag visste egentligen svaret, men jag ville höra det från honom.
-I-I...började han.
Jag tittade på honom med en blick som sa ''nå?''.
När han inte sa något brast mitt tålamod.
-You will regret it Louis. It's worth it. I can see that you want to talk with me. But you're afraid, aren't you?
Han bara tittade på mig, med sorgsna ögon.
-I've also been in your situation. Do you want to know what I did? fortsatte jag.
Han nickade.
-I stayed back. I didn't want to be someone who wasn't me. And I think you don't want it either. This summer I saw a nice guy, who actually stoled my heart. But now...I don't think it's the same guy. I can't believe it is.
Jag var tyst, väntade på att han skulle säga något. Jag kan inte förstå att jag precis erkänt att jag gillade honom på det speciella sättet.

 Kapitel 13 uppe nu :) Kommentera vad ni tycker! Läs, njut, sprid!  

Augusti (skolstart):

Idag var det dags för skola. Den nya skolan. Jag var ganska nervös, men som tur var så gick Louis och Harry där. Synd bara att det inte var i samma klass.
Jag satte upp håret i en hög tofs och sedan var jag klar. Jag hade på mig ett par svart/gråa jeans och en vit magtröja med trekvarts armar. Det kändes att det var höst ute. Sommaren hade gått så fort.
Jag tittade på klockan, halv nio. Skolan börjar nio och det tar bara en kvart att gå.

Tio minuter om man går snabbt.
Jag tog min väska och gick ner till hallen. Mamma och pappa hade åkt till jobbet.
Jag tog på mig mina vita converse och drog på mig skinjackan. Hängde väskan över axeln, så den satt diagonalt. Jag gick ut och kände en kall vindpust slå emot mig.

Skolan:

Jag gick in i den stora byggnaden. Jag letade upp rektorns kontor, och efter många upp och ner springningar hittade jag det. Jag knackade på och inifrån hördes en kvinnlig röst säga:
-Come in.
Jag klev försiktigt in.
-Hi, I'm Julie Jones.
-Welcome, sa rektorn och skakade min hand. Have a sit.
Jag satte mig ner. Fjärilarna blev bara fler och fler. Rektorn tog fram en mapp och bläddrade i den.
-You were studying social Sience in your old school?
Lät mer som en fråga än ett påstående.
-Yes I were, svarade jag nervöst.
-Then you will start in class s2S, sa rektorn och gav mig ett schema och skåpskod.
-Thank you, sa jag.
Jag reste mig upp och gick ut. Jag letade upp mitt skåp, 225.
Det fanns tre våningar i skolan. Nedersta våningen fanns förstarings-elever och expedition.

På andra våningen fanns andrarings-elever, och på tredje tredjerings-elever. Jag gick upp en våning. Och hittade till slut mitt skåp lite längre bort i korridoren. Jag kollade på koden och låste upp. Jag kollade på schemat och såg att jag skulle ha media i klassrum 201. Jag lade in schemat i skåpet och hängde av min jacka. Jag gick längs korridoren och letade efter rum 201.Vilket inte var så svårt. Jag kollade på klockan, prick nio.

Jag tvekade lite innan jag knackade lätt på dörren.
-Come in! ropade en man innanför dörren.
Jag öppnade försiktigt dörren och klev in.
-Hello, sa mannen, som jag gissar var min nya lärare. You must be Julie.
-Yes that's right, sa jag.
-Welcome. I am your new class teacher, mr.Smith This room is your classroom. Can you please tell us about yourself?
Jag nickade och berättade, var jag kom ifrån, varför vi flyttat och så vidare.
-Thank you. You can sit with Liam, sa mannen.
Jag gick och satte mig ijämte Liam, längst bak mot vänster närmast fönstret.
-I will soon give you the books, sa mr.Smith till hela klassen. I will just see who's here.
Han tog fram en lista från skrivbordslådan.
-Julie Jones?
-Yes, sa jag.
-Liam Payne?
-Yes, sa killen ijämte mig.
-Hannah Mayer?
-Here, sa en tjej några rader framför mig med naturligt blondt hår.
Han ropade upp alla. Det var en ganska så liten klass. Vi var nog inte mer än arton-tjugo stycken.
Det ringde ut till rast. Jag tog väskan och böckerna jag fått. Jag gick till mitt skåp och lade in dem där.

Jag kollade på schemat, psykologi.
-Hello, sa en röst.
Jag stängde skåpet och tittade till höger om mig.
-Hi, sa jag.
-I'm Hannah.
-Julie.
-I know. Do you know anyone here?
-Yes, I do.
-Who?
-Two guys. Louis and Harry.
Hannah tittade storögt på mig.
-How? frågade hon förvånat.
-I'm neighbour with Louis. We have been together all summer. I mean not together together. Just friends.
-I see...Was he nice?
-Yes he was really kind.
-Good. Do you want to eat lunch with me and Laura later?
-It would be really nice, sa jag och log.
Hon log tillbaka.
-See ya later then.
Laura gick också i min klass. Hon hade brunt, axellångt hår. Och var i medellängd.
Jag kollade mig omkring. Nästa lektion började inte försen om tio minuter, så jag kunde väl lika gärna stå här.
Jag kollade på några killar. Jag tyckte jag kände igen två av dem.

När den ena vände sig om såg jag att det var Louis.
Jag log och vinkade lite, men han vände bara snabbt på huvudet. Jag blev lite chockad. Vi stod kanske bara femton meter ifrån varandra, så han måste ju ha sett att det var jag.

Kapitel 12 kom fortare än jag tänkt mig :) Men det är ju bara bra. Nu börjar jag också komma till själva handlingen, det som jag tänkt att den mer ska handla om, eller hur jag ska säga. Hoppas ni gillade det. Kommentera, läs, sprid, njut! :) 

Jag måste säga Tack, Tack, Tack till era underbara kommentarer. Ni anar inte hur mycket det gör min dag! Att läsa sådana positiva och snälla och helt klart underbara kommentarer, på morgonen gör så att hela min dag känns toppen! :D Att gå från morgonsur till morgonglad. Det är inte lätt jag gör det, men jag gör det genom att läsa era fantastiska kommentarer <3 Så tack så jättejättejätte mycket för era kommentarer! Älskar er alla!   

Kapitel 12 kommer nog inte idag utan senast tisdag förhoppningsvis :) Men kika ändå in varje dag ifall om jag publicerar tidigare

Ni får ha en underbar dag och ett superskönt sommarlov!

Juli (cirka en och en halv månad senare)

Det hade nu gått två och en halv månad, ungefär, av sommarlovet. Mary fick stanna hur länge hon ville,

men var tvungen att åka hem imorgon.
-Do you have to go? frågade jag.
-Yes, unfortunalty. My uncle lives in France, and then I be there til the end of summer, sa Mary nedstämt.
-Promise me to call every day, sa jag.
-I promise, sa hon och log.
-What shall we do this last day together? frågade jag efter en stund.
-What about that home spa we bought, and a movie night? föreslog Mary.
-That would be great! sa jag och sken upp.
Klockan var inte mer än elva, så vi bestämde oss för att göra lite lunch.
Vi gick ner till köket.
-What's for lunch? frågade Mary.
-Hmm, what about pasta and cheese sauce? föreslog jag efter att ha kollat i alla skåpen.
-That sounds great!
Jag plockade fram pastan och den färdiggjorda ostsåsen.
-I wonder where mum and dad is, sa jag medans jag höll i kallt vatten i kastrullen.
-Maybe they are asleep?
Jag ställde kastrullen på spisplattan. Nu var det bara att vänta på att vattnet skulle koka upp.
-Shall we do the cheese sauce? frågade Mary.
-Not yet. We can do it when the pasta is in the saucepan, sa jag.
Efter några minuter hade vattnet kokat upp och jag hällde i pastan.
-Now we can do the cheese sauce, sa jag och log.
Mary tog fram en mindre kastrull och hällde i såsen.
Efter cirka en kvart var maten klar och vi satte oss ner för att äta.
-I still wonder where they are, sa jag lite oroligt. They usually not sleep this long.
-Maybe they are shopping? Don't be so worried. They will be fine, sa Mary.

Cirka en timma senare Marys perspektiv:

-Shall we have the spa now? frågade Julie förväntansfullt.
-Yes absolutely, sa jag.
Jag tog fram det vi köpt. Bland annat ansiktsmasker, badbomber och body spa mud.
-Mudpack first, sa Julie.
-Okey.
Vi gick in i badrummet och fixade med allt.
-How long shall we sit like this? frågade Julie.
-Eight minutes, sa jag.
Vi satt i varsin stol med lera i ansiktet och gurkor på ögonen.

-And now? frågade jag när vi tagit av oss ansiktsmasken.
-Body spa mud, sa Julie.
Julie fick göra det först, så hon masserade in leran på kroppen och satte sig i badkaret.
-Eight minutes right? frågade hon.
Jag nickade.
Sedan var det min tur. Jag gjorde likadant och satt i åtta minuter i badkaret.
-Bathbombs! sa både jag och Julie samtidigt.
Vi fyllde badkaret och släppte i en badbomb.
-Shall we listen to that spa music we bought too? frågade jag.
-Yes, sa Julie och klev ner i badkaret.
Jag hämtade skivan och bandspelaren.
Satte i kontakten och skivan.
-It's so relaxing, sa Julie och blundade.
Jag kunde inget annat än att hålla med.

Här är kapitel 11. Tycker jag blir bättre på att uppdatera, eller vad tycker ni? Kommentera vad ni tycker om detta kapitel :) Tänkte också ha en tävling snart. :D Vad det är för tävling får ni se imorgon ;) Hoppas ni njuter och sprider :)