Lucys perspektiv:

Jag vaknade klockan sju, av väckarklockan. Jag stängde trött av den och steg upp. Jag gick till garderoben, och plockade fram underkläder, jeans och ett vitt linne. Jag gick in i badrummet, och lät vattnet rinna medan jag klädde av mig, och steg sedan in i dushen. 

Efter cirka tjugo minuter hade jag klätt på mig. Nu stod jag framför spegeln och fönade mitt långa, blonda hår. Jag satte upp håret i en hög tofs. Jag satte på lite ljus ögonskugga, och mascara. Jag gick ner till köket och såg att klockan var nästan halv åtta. Jag tog fram bröd, smör och ost. Jag bredde en macka och skivade ost. Jag sprang upp till mitt rum, tog min Fred Perry väska, som hängde på en krok. Jag packade snabbt i mitt pennfack, och sprang sedan ner till hallen.

-Shal you go already? frågade min pappa som nu kommit ner till hallen.

-Yes, we start at ten past eight, sa jag medan jag knöt skorna, och satte mackan i munnen. 

Jag kom på att lapparna var kvar i väskan. Jag tog fram lapparna ur väskan, efter jag knytit, och gav de till pappa.

-When should you leave them? frågade han,när han tagit emot dem.

-I don't know, svarade jag ärligt, men stressat, och tog min jacka.

Jag tog väskan över huvudet, och sträckte mig efter paraplyet, som låg på hatthyllan.

-I don't know if I'm home when you're coming, sa pappa.

-Okey, sa jag. Maybe I'll be with Sofie.

Han nickade och jag gick ut. För en gångs skull sken solen. Det var lite grått, men ändå härligt. 

Jag tog upp min Iphone, som låg i jackfickan. Kvart i åtta, jag hade gott om tid. 

Efter tio minuter hade jag kommit till skogen. Jag såg Sofie vid eken, och skyndade mig.

-Sofie! ropade jag.

-Hey Lucy, sa Sofie, när jag kommit närmare.

Vi gick till skolan och babblade om allt möjligt.

-Can we do something after school? frågade jag.

-Yeah, sure, sa Sofie och log.

Jag log och vi gick in i byggnaden.

Det var fem minuter kvar innan vi började. Jag och Sofie satte oss på bänken, vid dörren.

Det började komma fler och fler elever. Till slut kom vår lärare, och vi fick gå in.

Vi satte oss, som vanligt, längst bak.

Det knackade på dörren.

-Come in, sa miss Fisher ganska högt.

Vi hade precis fått våra böcker. 

In genom dörren kom en lång tjej, med kastanjebrunt, mellanlångt hår. Hennes ögon var en aning ljusare än håret.

-Sorry I'm late, sa hon ganska blygt.

-It's okey, sa miss Fisher vänligt. You must be Holly.

-That's right, sa Holly och gick fram till katedern.

-I'm your teacher, miss Fisher, fortsatte miss Fisher. Tell us something about you.

-I'm coming from Wolverhampton, but moved here with my mother, father and brother and sister.

-Which school are you coming from? frågade miss Fisher nyfiket.

-Wolverhampton Music School, svarade Holly.

-Thank you, sa miss Fisher och log vänligt. You can sit next to David.

Holly gick och satte sig i mitten ijämte David. David var en charmig kille. ''Nu kanske han kan svansa efter Holly, istället för mig'' tänkte jag. Visst han var snygg med sit mörka, raka hår, och mystiskt mörka ögon. Han är alltid snäll och hjälplsam. Men när man sagt nej ett antal gånger, och han följer efter en vart man än är, då börjar man tröttna.

Det ringde ut, och jag och sofie gick till våra skåp. Vid skåpet ijämte mitt, stod Holly och försökte öppna skåpsdörren.

-Do you want some help? frågade jag henne.

-Yes please, sa hon. 3356.

Jag slog in koden, och skåpsdörren öppnades.

-It takes a while before you learn, sa jag och log.

-Thank you, sa hon tacksamt.
-No problems, sa jag och började fiffla med mitt skåp.

Jag lade in böckerna, och låste sedan.

-Ready to go? frågade Sofie.

-So ready I can be, sa jag och fnissade.

-Is it okey of Holly's with us? frågade Sofie osäkert.

-Absolutely, log jag.

-Great!

Vi gick till entrén och möttes av Holly.

Vi gick hem till Holly. Hon bodde inte så långt från skolan hon heller. Istället för att ta vägen till skogen, gick hon åt andra hållet. 

Vi satt i hennes soffa och tittade på en film, minns inte namnet. 

Dörren öppnades, och jag hörde en välbekant röst ropa.
-I'm home! The lads are with me. 

-Okey! We're in the livingroom, ropade Holly tillbaka. Some friends are here!

Var hade jag hört den rösten någonstans? Jag sneglade på Sofie och jag såg att hon tänkte samma sak.

Och när killarna kom, förstod jag vems röst det var.

Spännande va? :) Kommentera vad ni tycker. Minst tre kommentarer som sagt ;)