Jag sprang fort igenom skogen vi var i. När jag såg Niall sitta ner rusade jag dit.
-Is she alive?! ropade jag när jag var några meter från dem.
-Her heart rate is low, sa Niall när jag kommit fram.
Jag var andfådd, och det blev inte bättre av att Julie låg helt livlös i hans knä.
-Where's the principal? frågade jag.
-She went back to school. The ambulance and police arrived, svarade Harry.
Jag började gråta och snyfta så jag trodde jag skulle dö. Hannah höll om mig och hyschade mig.
-Everything will be okey, sa hon tröstandes.
Men jag hörde att hon inte var så säker.
Rektorn kom efter någon minut med en ambulanspesonal som bar på en bår.
De lyfte upp Julie på den.
-Can I go with you? frågade jag.
-Of course, sa ambulanskvinnan. Two of you can.
Vi tittade på varandra.
-I think Louis shall go, sa Hannah och log mot honom. She loved you.
Louis nickade och jag gick vid hans sida mot ambulansen.
De andra hängde efter.

Sjukhuset (Louis' perspektiv):

Jag och Laura satt nu i väntsalen på sjukhuset. Jag ville gråta, men det kom inga tårar. Istället bildades en tjock klump i min hals.
-Do you think she will be fine? frågade jag Laura.

Jag hörde att min röst lät skrovlig.
-Yes I do, svarade Laura och tittade på mig.
Hennes ögon var alldeles röda av gråt.
-Visitors to Julie Jones can come in now, sa en sköterska.
Vi reste på oss och följde efter henne in till Julies rum.
Julie hade en syrgas och massa slangar var kopplade till olika apparater.
-How is she? frågade jag sköterskan.
-She will be fine, svarade hon vänligt. But if you found her one minute later, she would probably be dead now.
Tanken på att Julie kunde varit död gjorde mig illamående.

Jag ställde mig bredvid Laura som stod vid Julies säng.
-I will leave you alone now, sa sköterskan. Just push the bottom if you want something.
Jag nickade och sköterskan gick.
-Laura? frågade jag försiktigt.
-Mm? mumlade hon med blicken fäst på Julie.
-I really want to cry, but I can't, sa jag.
Hon tittade på mig och jag fortsatte.
-It's a big lump in my throat.
-Think about something sad, svarade hon.
Jag gick och satte mig på soffan som stod lite längre bort. Jag tänkte på massa sorgliga saker, som hänt.

Men det kom inga tårar.
-What if I'm a cold person, sa jag.
-No your not, sa Laura. We both now it. Julie tried to show that you're a very kind person.
Tanken på att jag bara gått iväg, och sagt att det var mitt riktiga jag i skolan, fick mina tårar att komma. Det kändes som om allt var mitt fel.
-I should have listen to her, grät jag.
-You were afraid you would be left out, right?
Jag nickade bara.
-You know. You would always have me and Hannah. And now you have Julie too, fortsatte Laura.
-But she's not...
-I know, she's not popular. But does she really have to be that? Isn't it enough if it's real love?
Hon hade faktiskt en poäng där. Jag gillade Laura väldigt mycket.

Man måste inte vara populär för att ha den man älskar.
-Be yourself, sa Laura i en lugn ton. I promise that she will be there for you, and so much happier, if you just be yourself.
Jag nickade och jag torkade mina tårar.
Jag gick fram till Julies säng och viskade i hennes öra:
-I love you Julie.

17:onde kapitlet uppe :D Nu börjar mystiken tätna lite. Vill också säga att denna novellen närmar sig sit slut :( Men kommer skriva en ny efter denna, om ni vill såklart :) Kommentera! Älskar er alla !