Vi begav oss till stranden. Det tog bara tjugo minuter att gå dit. När vi kom fram var det nästan ingen där.

Bara en barnfamilj och ett lite äldre par.
-Where shall we sit? frågade Louis.
-Over there, sa jag och pekade på en plats nära ett berg, vid strandkanten.
-Perfect! sa Harry nöjt, och vi gick till platsen jag pekat på.
Vi bredde ut våra handdukar och jag och Mary lade oss ner för att sola lite.
-Come on, can't you swim with us? frågade Louis och kollade bedjande på oss.
Jag tittade på Mary, som tittade på mig. Hon nickade och vi gick upp.
Jag gick mot vattnet och kände försiktigt med tårna om det var kallt. Det var lagom varmt.
Jag gick längre och längre ut. Mary hade sprungit ut i vattnet till killarna. När jag kom fram till dem,

började de skvätta vatten på mig.
-Hey! That's not fair! sa jag medans jag försökte skydda mig från att få vatten i ansiktet.
-Haha, no but it's fun, sa Harry och log retsamt.
Jag skvätte dubbelt så mycket vatten på dem, som hämnd. Harry och Louis tog tag i mina armar och ben,

Louis i mina ben och Harry i mina armar. Jag anade vad de skulle göra.
-No! No! skrek jag.
De gick lite längre ut med mig, och jag sprattlade och försökte komma loss.
-Please, let me go! bedjade jag.
De svingade mig hit och dit. De kaste mig till slut ner i vattnet. Jag tog mig snabbt upp till vattenytan.
-Don't ever do that again, sa jag med en allvarlig min.
-But it was fun, skrattade Harry.
-Maybe for you, but not for me, sa jag. I've got panic when I come under water.
-Sorry, we didn't know, sa Louis och kollade ångerfullt på mig. I thought you was kidding, and find it funny.
-It's not your fault. I have to learn that water isn't dangerous, sa jag och log ursäktande.

Efter ett tag gick vi upp för att äta. Det fanns ett litet strandcafé, ungefär tio meter upp mot vägen.

Vi gick dit allihop och tog med oss våra saker.
Vi beställde det vi ville ha och satte oss på uteserveringen.
-Why do you get panic under the water? frågade Harry mig efter en stunds tystnad.
Jag svalde muffinsbiten jag tuggat på och svarade:
-My littlesister drowned.
Jag kände tårarna bränna bakom ögonen. Sofie blev bara sex år. Hon dog för två år sedan, då jag var tretton.

Det var det värsta som hänt i hela mitt liv. Ända sedan den dagen har jag haft mardrömar.

Rädd för att jag ska bli näst på tur.
-Oh, I'm so sorry, sa Harry och tittade medlidsamt på mig.
-Don't be it was for two years ago, sa jag och försökte hålla rösten stadig.
Jag hade ätit upp, och de hade de andra också.
-Shall we go home? frågade jag för att avbryta tystnaden.
-Yes sure, sa Louis.
Vi reste oss upp och tog våra grejer.
Jag och Mary gick in till ett par ''omklädningsrum'' som fanns på stranden, och bytte om.
Jag svepte en handduk om mig och tog av mig bikinin.

Jag torkade mig och satte på mig underkläder och sedan mina kläder.
-Are you done? frågade Mary mig.
-Yes, sa jag och vi gick ut.
Killarna stod utanför.
-Finally, sa Harry.

Förlåt för dålig uppdatering. Men har haft idébrist. Men här är i alla fall kapitel 7 :) Kommentera vad ni tycker! Tycker det är dåligt med kommentarer, men jag ska inte klaga. Jag får några i alla fall, och jag är jätteglad för dem :) Men skulle vilja veta vad ni tycker om novellen, hur bra den är osv. :)